BERLIN.   Tyskland är fullt av lagliga bordeller. Men de senaste åren har sexhandeln skakats av en rad skandaler – och nu hotas friheten.

En graffitikonstnär har blivit besatt av att tvätta bort
prostitutionens usla rykte.

– Jag ska göra betald sex politiskt korrekt, säger Aurel Marx, 44.

TEXT: Staffan Lindberg FOTO: Andreas Bardell

Detta reportage publicerades ursprungligen 2018.

yra kvinnor sitter nersjunkna i väntrummet på en liten dygnet runt-öppen bordell ovanpå en polynesisk tatueringsstudio mitt i Berlin. De sitter där, klädda i underkläder, i tystnaden som är så typisk för den här tiden på månaden, dagarna innan folk får sin lön.

Vicky, Nikki, Laura och Alexa. Det är så de kallar sig härinne, men det är inte deras riktiga namn.

Nu hörs ett gammaldags plingande ljud. Det är dörrklockan. De reser sig. Maria, den kedjerökande receptionisten, kikar in i nyckelhålet och öppnar. En kund?

Nej, det är bara pizzabudet. Lukten av smält ost och vitlök breder ut sig. Kvinnorna äter med stora tuggor, för de vet att natten som ligger framför dem är lång.

Fem minuter senare ringer det på dörrklockan igen. Den här gången står det en man i blåställ där. Han är i trettiofemårsåldern och ser ut att vara på väg hem från jobbet. Maria leder vant in honom in i ett av bordellens fem rum. Det är dags nu. Laura från Litauen, som med sina tjugoett år är yngst, pressar in den sista pizzabiten så att munnen blir sprängfylld, i sin vanliga nonchalanta stil.

De går efter varandra, barfota över den grå heltäckningsmattan, genom en trång korridor, fram till dörröppningen. Där stannar de till och ställer som alltid upp sig på bredd. Laura sväljer den sista pizzabiten. Väntar, medan kundens blick rör sig upp och ner längs hennes kropp och vidare till de andra kvinnorna.

Några sekunders tveksamhet. Sedan höjer blåställsmannen handen och pekar.

– Hon!

Dörren går igen.

ag vet inte vad du föreställer dig om jag säger: bordellägare. Men jag är ganska säker på att det inte är Aurel Marx du ser framför dig.

Det är svårt att säga var arbetsplatsen slutar och hemmet börjar, i den eleganta privatvillan i ett av Berlins dyrare kvarter. Det är sekelskiftsbyråer och enorma designlampor. Tjocka mattor, inramade bilder på hans egen graffitikonst och en uppställd skateboard. Smart loungemusik, strömmar ut ur högtalarna.

Han har vaxad mustasch och en typ av lite för korta byxor, som tycks hämtade ur ett manligt modemagasin. Människa och miljö flyter samman till en helhet som signalerar en ung, framgångsrik storstadsmänniska. En hipster.

Fast allt det där är bara yta, som inget säger om Aurel Marx djupaste drivkraft. Det som har blivit hans dröm och besatthet. Att förändra Tysklands bordellbransch i grunden.

– De gamla red light-områdena kommer snart att vara historia. Jag tänker göra betald sex rent, snyggt och coolt.

Han betraktar mig för en sekund med sin Cornelis Vreeswijk-intensiva blick. Lägger till, utan tillstymmelse till ironi:

– Och politiskt korrekt.

Tyskland liknar inget annat land i Europa när det gäller prostitution. Allra minst liknar det Sverige, där den som köper sex riskerar böter eller fängelse.

År 2002 gjorde Tysklands dåvarande rödgröna regering prostitution helt laglig. På pappret gav lagen prostituerade – eller sexarbetare, som de oftast kallas här – samma skyldigheter (att betala skatt) och rättigheter (a-kassa, sjukförsäkring, semester och pension) som alla andra yrkesgrupper.

Lagen skulle göra tillvaron tryggare för kvinnorna, tvinga bort hallickarna och sätta stopp för människohandeln. Men efter sexton år har bara en liten del av kvinnorna dragit nytta av rättigheterna. Människohandeln och utnyttjandet består. Kritikerna dömer ut den liberala hållningen som ett fiasko, och skandalerna fortsätter.

I fjol införde den tyska regeringen en ny skyddslag för prostituerade. Den som säljer sex måste hädanefter registrera sig och göra en hälsokonsultation. Så kallade ”all inclusive”-bordeller, där köparen betalade ett fast pris och därefter kunde ha sex med hur många kvinnor han (de kvinnliga besökarna är försumbara) ville, förbjöds. Att ha sex utan kondom kan ge höga böter.

Kraven har redan höjts på att beskära bordellägarnas frihet ytterligare. De tyska bordellägarnas förening, BSD, tog i fjol fram ett ”godkänt”-märke för bordeller.

Skälet till självsaneringen är enkelt. Friheten är värd att försvara. Det finns beräkningar på att den tyska sexhandeln omsätter flera miljarder euro om året.

Själv kan Aurel Marx tjäna två, tre tusen euro en bra dag. Ändå är bordellen ovanpå tatueringsstudion bara en sidoaffär. Det är på affärslösningarna han räknar med att tjäna de stora pengarna. Den främsta produkten är en särskild app, som han tagit fram tillsammans med sina två IT-utvecklare, som gör det möjligt för bordellägaren att följa vilka rum som nyttjas i realtid och som han hävdar både sänker kostnader och gör det enklare att leva upp till den nya lagen.

– Jag vill hjälpa branschen att bli öppen och transparent. Det är en överlevnadsfråga, säger han.

Aurel Marx påstår att han funnit en helt ny kundgrupp. Unga, moderiktiga män, långt ifrån den stereotypa bilden av sexköparens som en ful enstöring. Hipsters.

– För tio år sedan var det skamligt att betala för sex. I dag är det helt normalt bland killar i Berlin.

Han talar om hur unga män lever i en annan värld än sina pappor. Det är dejtingappar, som erbjuder ändlösa förbindelser. Varor och tjänster, som alltid kan levereras genast, dygnet runt.

– Om en kille i dag är sugen på sex vill han ha det på en gång. Inte gå på krogen och betala för dyra drinkar för att komma hem med ett telefonnummer.

Det är för denna nya kund som Aurel Marx byggde om lokalen ovanför den polynesiska tatueringsstudion. Skapade vad han själv kallar Tysklands första hipsterbordell.

örren slår upp inne på bordellen och Laura från Litauen kommer ut, med en lätt irriterad min, och kroppen invirad i en handduk. Mannen i blåställ har fått på sig t-tröjan och yrkesbyxorna.

– Alles gut? frågar Aurel.

– Ja, ja, mumlar han och går ut.

På vänsterhanden sitter en vigselring. Han har bråttom hem nu.

Laura hämtar nya lakan, bäddar rent, slänger de smutsiga i tvättmaskinen och tar en snabb dusch. Sedan slår hon sig ner bland de andra kvinnorna i väntrummet, öppnar en Red Bull och återgår till den syssla som upptar den absoluta merparten av hennes tid här. Av alla sexsäljande kvinnors tid.

Väntan.

Det första tecknet på att något är annorlunda syns redan vid ytterdörren. ”No AfD”, står det. Anhängare till det högerextrema partiet Alternativ för Tyskland inte är välkomna att köpa sex här. En blinkning till den ofta vänsterliberala hipstermannen?

Jag ser mig omkring. Det är svarta väggar. Låga möbler. Enstaka inslag av neon. Den inredningsstil som de senaste tjugo åren har spritt sig som en löpeld över västvärldens miljonstäder och går under namnet minimalism. Budskapet är tydligt: det kunde lika gärna ha varit en cool bar i den trendiga stadsdelen Kreuzberg.

Idén kom från en av Aurel Marx vänner, som är arkitekt. Han hade tröttnat på att alla bordeller han besökte under sina tjänsteresor i Europa var så fula. Det var låtsaspalmer och tigerrandiga kuddar. Sjaskiga draperier i rosa sammet.

– Varför måste alla bordeller se ut som skit? frågade han.

När Aurel Marx hittade den nedgångna bordellen ovanpå tatueringsstudion såg han genast en möjlighet. Han ringde sin vän och sa: nu har du chansen. För sex månader sedan öppnade de den nyrenoverade bordellen.

Ding-dong. Dörrklockan plingar till igen. En man i trenchcoat, varken trendigt klädd eller ung, lotsas in i ett av rummen.

Receptionisten Maria går till väntrummet.

– Han vill…

Hon sänker rösten.

– … att någon av er ska kissa på honom.

Ett lågt fnissande breder ut sig. Till slut blir det Alexa, den lite kraftiga ungerskan som med sina fyrtio år är äldst här, som tar det. En klunk apelsinjuice och så reser hon sig. Dörren går igen med en smäll.

Aurel Marx tar selfies framför en blå neonvägg. Det är till Instagram. Om man vill fungera som ansikte utåt för bordellbranschen och knyta kontakter med politiker gäller det att utstråla positiv auktoritet, har hans PR-konsult förklarat.

Han berättar att han gick i Waldorfskola som barn. Började arbeta i sexbranschen för tjugo år sedan. Målet var enkelt: att tjäna pengar som kunde finansiera hans verkliga besatthet. Att resa kors och tvärs i Europa och måla graffiti på tåg.

– Jag kallar mig inte graffitikonstnär, utan train writer, säger han.

Under en särskilt intensiv period målade han tåg nästan varje natt. Efteråt säger han att han stod på gränsen till att bli utbränd. Nu är det bordellerna som helt uppfyller honom.

Han är noggrann och eftertänksam, och mumlar ibland svaren tyst för sig själv först. När jag frågar Aurel Marx om han inte utnyttjar kvinnorna blir svaret:

– Jag ser mig själv som deras partner, den som ordnar infrastrukturen så att de ska kunna tjäna pengar.

Men är det moraliskt rätt?
– Jag har läst på universitet och står på en kristen värdegrund. Jag har aldrig lockat hit någon. När kvinnorna slutar, säger jag alltid: jag ber till gud att du inte behöver komma tillbaka.

Har kvinnorna här hallickar?
– De behöver inte det. Men jag kan så klart inte garantera att det inte finns någon pojkvän som tar deras pengar.

Har du inte ansvar för att se till så att de inte sker?
– Det har hänt att jag sett killar i östregistrerade bilar här. Då fotograferar jag dem och talar med tjejerna. De gillar det inte heller, så problemet brukar försvinna av sig självt.

Skulle du vilja att din egen dotter arbetade här?
Aurel Marx himlar med ögonen. Han drar ett streck med handen genom luften, för att signalera att jag blivit för privat.

– Mina föräldrar och vänner vet att jag gör allt med hjärtat. De stöttar mig.

en som frågar en tysk om sexköp borde förbjudas möts ofta av en oförstående min. Det är inte säkert att han eller hon ens förstår frågan. När det gäller prostitution kunde Sverige och Tyskland lika gärna befinna sig på olika planeter.

Forskaren och idéhistorikern Susanne Dodillet har undersökt skillnaden. I en avhandling från 2009 kom hon fram till att de diametralt olika svaren på frågan om sex kan vara arbete egentligen hade samma grund – i feminismen. Hjälps kvinnorna bäst genom att männen kriminaliseras – eller genom att stigmat runt yrket bryts? Utgör prostitution i grund och botten alltid ett utnyttjande – eller alltid en rättighet?

Runt om i Europa pågår ett slag om synen på prostitution. Den svenska sexköpslagen skrattades på sina håll ut när den infördes år 1999. I dag har den exporterats till Norge, Island, Irland och Frankrike och förs allt oftare fram i debatten även i andra länder under namnet den nordiska modellen.

Senast i raden är den nye spanske premiärministern Pedro Sanchez, som tagit strid mot prostitutionen. Andra länder, som Holland, Österrike och Schweiz, fortsätter att gå Tysklands väg.

Det finns en kyl vid ingången, där kunderna kan köpa med sig vin, öl, och alkoläsk. Men nästan ingen handlar. Männen går direkt till rummen, och när de är färdiga går de raka vägen härifrån.

Den 66-åriga receptionisten är klädd i lila paljettklänning och rosa skor. Hennes uppgift är inte bara att ta emot männen och knacka på dörren när tiden är ute. Det är också hon som ser till så att bordellen följer lagen.

I receptionen står pärmar med listor på när kvinnorna, som varken är anställda på bordellen, har någon garanterad lön eller följer något fast schema, börjar och slutar intill kopior på deras id-kort.

Pengarna de tjänar, som delas lika mellan kvinnan och bordellen, förs noggrant in. En timme kostar 100 euro. En halvtimme 50. Det är ett genomsnittligt pris på en mellanklassbordell. Ingen lyx, men mer än det dubbla jämfört med att köpa sex på gatan.

Maria skakar på huvudet åt mina frågor. Jobbet är ”normalt”. Bordellen är ”normal”. Allt är ”normalt”.

Det land hon växte upp i, Sovjetunionen, finns inte längre. Lika lite som det land som kärleken en gång förde henne till, DDR. Eller stålverken där hon en gång jobbade.

– Jag är också här för pengarna, säger hon. Min pension är ett skämt.

Pannan får en irriterad rynka.

– Jag måste jobba för att ha råd att leva.

Här finns ingen dörrvakt, som kan kasta ut stökiga kunder. Maria säger att det inte behövs. Efter tjugo år i bordellreceptioner har hon lärt sig det viktigaste om män.

– Jag kan läsa deras ansikten. Jag ser direkt vem som är snäll och vem som riskerar att bli våldsam.

Vad gör du med dem?
– Jag klappar dem, säger ”snälla du …”. Pussar dem på handen och leder ut dem. Det gäller att behandla dem som barn, då går det bra.

Hon fimpar och tänder en ny cigarett.

– Det är helt normalt.

en ännu milda sensommarluften slits upp av häftiga vindar, som får de första höstlöven att fara runt.

Klockan är halv åtta på kvällen och som vanligt kommer mörkret som en lättnad här, i korsningen mellan Kurfürstenstrasse och Potsdamer Strasse, gatuprostitutionens nav i Berlin.

Den obarmhärtiga verkligheten skyls över. Kvinnornas glädjelösa leenden och stirriga amfetaminblickar. Männens sökande genom bilrutorna. Paren som söker första bästa avskildhet. Allt döljs i mörkret.

När prostitutionen är både tolererad och laglig bryr sig varken köpare eller säljare sällan om att ta sig någon annanstans. Första parkeringshus eller buske får duga.

Studenten Nadeda Papova, 25, som bor i området, betraktar allt på väg till sin fest.

– Det är verkligen sorgligt. Jag tycker synd om kvinnorna, säger hon.

Stadsdelens borgmästare Stephan von Dassel föreslog i våras att butikerna i området skulle öppna sina toaletter för de prostituerade. Men de boende, som tröttnat på att trampa på slängda kondomer, låter sig inte imponeras. Många kräver nu ett totalförbud för gatuprostitution i området.

Till Franska gymnasiets skolgård kom köparna med sina kvinnor dygnet runt, även mitt på dagen. Det hände att de hade sex helt öppet framför barnen. I fjol tvingades skolan agera.

Vi står framför resultatet: ett 125 meter långt och nästan två meter högt järnstängsel. En anti-sexmur, i den stad som mer än någon annan i världen är känd för att riva murar.

Kanske är stängslet vad som krävs. Tvärgatan är lugn nu, allt som hörs är vinden och det ploppande ljudet av kastanjer som landar på biltak.

Men runt hörnet, bakom Apostel-kyrkans planteringar, fortsätter sexhandeln som vanligt.

r 2007 gick Rumänien och Bulgarien med i EU. Få kunde överblicka följderna. I Sverige fortsatte debatten att kretsa kring frågan om det finns lyckliga horor – och i Tyskland fortsatte förespråkarna för ett förbud att stämplas som moralister.

Hundratusentals kvinnor i öst bestämde sig för att resa till väst. Prostitutionen exploderade. Resultatet blev fallande priser och en hårdnande konkurrens om kunderna. Ett utbud som alltid översteg efterfrågan, som resulterade i den väntan som märks alla kvällar, överallt.

Det finns en berättelse som är allt annat än ”sexig”. Den handlar om en djupgående ekonomisk kris och en nästan total brist på möjligheter. Om varför kvinnor som Vicky – en mörklockig bulgariska med runda ansiktsdrag som läst på universitet och talar flera språk – återfinns här.

Precis som alla andra på bordellen heter hon något annat i vanliga livet. Men varje dag, när hon öppnar ytterdörren med ”No AfD”-skylten, blir hon Vicky.

Är det också då hon tar på sig den tuffa attityden? Det där hårda skrattet, som känns som ett hölje?

Vicky leder in oss i ett av rummen och stänger dörren. Allt är luktfritt och tyst, frånsett fläktens låga brus. Det är som att befinna sig i en bubbla, skild från resten världen.

Intill handfatet står en rulle hushållspapper. Bakom den låga sängen en röd ”panikknapp”, om något skulle gå fel. Paragraf 32 i den nyatyska prostitutionslagen har målats direkt på den nakna väggen: ”Att ha sex utan kondom är olagligt”.

– Jag tjänar pengar här. Mycket pengar, säger Vicky.

Hur mycket då?
– Det är privat. Men vissa nätter … är rena bingon.

Vicky säger att hon aldrig har haft någon hallick. Det skulle göra henne till ett undantag. Många östeuropeiska kvinnori Tyskland fortsätter att kontrolleras av hallickar.

– Den bästa kunden är en man som stannar länge och betalar mycket, haha.

Och det sämsta?
– Det finns en del sjuka typer.

Hur är de?
– Våldsamma, men de finns inte här.

Hon knackar i trälisten.

– Jag har jobbat här i ett år och inte behövt använda knappen en enda gång.

Vicky säger att hon inte gillar män som är smutsiga och luktar. Eller som snackar mycket skit.

Vad gör du då?
– Jag säger: jag är här för pengarna, du är här för att knulla. Passar det inte så stick. Och vet du, de gillar det. De säger: Vicky, du är ärlig och direkt. Du är old school.

Kan du säga nej till en kund?
– Självklart. Det är mitt val. Det handlar inte så ofta om att han är ful. Mer att man får en dålig känsla, av att det här inte kommer att gå.

I två eller tre år till tänker hon sälja sex. Sedan är det slut.

– Jag inte är ung längre, haha. Och jag vill inte att min dotter ska förstå vad jag gör.

Vickys tolvåriga dotter, som går i tysk skola, tjatar hela tiden på att hon vill besöka henne på jobbet.

– Jag säger att jag jobbar i en bar, där barn inte är välkomna, men förr eller senare genomskådar hon mig.

Att flyga till Berlin från Stockholm tar bara en och en halv timme. Och på svenska nätforum som Flashback radas sexturisternas trådar upp:

Berlin Gatuhoror
Berlin – bordeller 2017
Berlin/Tyskland resa för prostitution, tips tack

Vicky säger att hon ofta har svenska män som kunder.

– De dricker lite mer än andra, men är trevliga.

Hur ser du på att det är förbjudet att köpa sex i Sverige?
– Svenska män är välkomna hit!

Och så skrattar hon till och börjar prata om pengar igen. I somras kunde hon ta med dottern till Golden Sands vid Svarta havet. Bara de två, i två veckor.

– Jag kunde betala allt själv. Lägenheten och restaurangerna. Rubbet. Vet du hur fint det är där? Vi badade varenda dag …

Hon ser på mig länge, som för att försäkra sig om att jag förstår. Och något förändras. Höljet brister, Vicky försvinner och framför mig sitter en vanlig mamma, med samma stolthet och oro som alla andra föräldrar.

vinnorna övar på att göra poser som Marilyn Monroe framför spegeln. Prostitution är att gå till jobbet utan att ha en aning om hur mycket pengar man ska komma tillbaka med. Att stå i dörröppningar i underkläder och hoppas på att bli vald av främmande män.

Men mest av allt är det konsten att uthärda timmar av betonggrå tristess.

Vicky, Nikki, Laura och Alexa. De kommer från olika länder och konkurrerar om kunderna som kommer hit. Men deras historier är alltför snarlika. Några månader på en strippbar i Bryssel. Ett halvår som eskort i Rom. Och så hit.

Alla har de någon att försörja i hemlandet. En dotter eller en son. Ett yngre syskon eller en gammal förälder. De skickar pengar och hittar på historier. Sanningen, att de säljer sex, är otänkbar.

Nu ringer dörrklockan. En asiatisk turist, strax över tjugo, klädd i shorts och t-tröja kliver in. Han ser ut som om han förväntat sig en amerikansk sportbar. Men Maria, som är van med alla typer av män, också de osäkra och förvirrade, leder in honom i ett rum.

Kvinnorna ställer upp sig. Tre av dem ler, den fjärde blickar ner i telefonen, som en likgiltig tonåring. Det är Laura.

– Men möts hans blick i alla fall, viskar Maria förebrående.

– Ja, ja, svarar Laura.

Och fortsätter att titta på skärmen. Vicky skrattar till.

– Så, min herre, vem vill ni ha, frågar Maria.

– Jag…

Turisten blir förlägen.

– Eh … hon.

Väggen skakar till när dörren går igen.

28-åriga Nikki har kolsvart, spikrakt hår och sorgsna ansiktsdrag. Efter skilsmässan lämnade hon sina tre små barn hemma hos föräldrarna i Rumänien. Sa att hon hade fått ett städjobb. Sedan tre månader sitter hon här, klädd i en rosa nätdräkt, på Tysklands första hipsterbordell.

Nikki har jobbat i sju timmar och haft tre kunder. Det betyder 150 euro.

– Allt här är bra, säger hon.

Den hesa rösten övertygar inte. Men kanske är hon bara trött, klockan är tio på kvällen.

Jag frågar vad som är svårast med jobbet?

– Inget. Det är inte svårt. Våra kunder är gentlemän.

Är alla som kommer hit gentlemän?
– Ja.

Verkligen?
– Ja. Männen kommer hit för att ha det trevligt och man ger dem vad de vill ha. Det är allt. Jag har kunder som frågar: varför är du här, Nikki? Du är trevlig, du kan ha ett vanligt jobb. Men jag gillar det. Det är okej. Det är snabba pengar. Jag ljuger inte. Det är verkligen det.

Vad gör du och de andra kvinnorna när ni väntar på kunderna?
– Ibland pratar vi. Om tv-serier. Skådespelare. Inte om sex, om du trodde det.

Kan du ha en relation om du jobbar här?
– Jag har ingen pojkvän, bara mina kunder.

Vad hoppas du i framtiden för dig själv?
– Att jag ska kunna ta mina barn till Tyskland. Och hitta ett annat jobb.

Vilket då?
– Min dröm är att bli läkare. Men jag vet hur dumt det är. Jag är ju alldeles för gammal …

Hon tystnar. Ljud strömmar ut från den asiatiske turistens rum. Musik. Jag sätter örat mot dörren, hör att det är Nelly Furtado.

”Oh you don’t mean nothing at all to me
No you don’t mean nothing at all to me”

Nikki säger att allt är bra, trots att hennes ansikte berättar något annat. Är det för att hon vet att hon lika gärna kunde befinna sig på en värre plats?

På Kurfürstenstrasse, där klockan nu närmar sig midnatt och säljarna och köparna rör sig fram och tillbaka i den allt kyligare natten, som skuggfigurer. Där en prostituerad kvinna skriker på rumänska på sin hallick och dunkar handen i hans bil. Där en annan har parkerat framför spelmaskinen inne i den ruffiga baren på Bülowstrasse, berusad och hög, i färd med att mata in de sedlar hon just har tjänat.

Det kunde lika gärna ha varit Nikki. Det kunde lika gärna ha varit vem som helst av kvinnorna på bordellen ovanför tatueringsstudion.

Dörren öppnas och den asiatiske turisten kommer ut, med Vicky tätt efter. Aurel Marx ställer sin vanliga fråga:

– Alles gut?

Killen fortsätter mot dörren utan att möta hans blick. Vi följer honom ner på gatan. Ber om en intervju. Han skakar på huvudet, låtsas inte förstå vår fråga, skyndar den kvällstomma gatan bort.

På ytan är männen helt olika. De är unga och gamla, korta och långa, tjocka och smala, välklädda och slafsiga. Bara en sak tycks de ha gemensamt. Att de aldrig stannar upp. De kommer hit, köper sex, och skyndar härifrån.

Den nya kundgruppen som Aurel Marx talar om, hipsterkillen som påstås ha slutat att skämmas, syns inte till.

ill sist hittar vi en man som kan tänka sig att prata, så länge vi lovar att inte ta bilder eller skriva ut hans efternamn.

Deniz, 35, bär en blårödrandrig FC Barcelona-tröja och Adidas-skor. Han är kort och lite satt, ser ut som vem som helst.

I Sverige hade han riskerat fängelse för det han just har gjort. Här riskerar han absolut ingenting. Åtminstone så länge som hans fästmö, en 31-årig kvinna med förväntansfulla glittrande ögon som pryder hans Iphone, inget får veta.

– Hon skulle bli arg och upprörd. Inte gilla det alls.

Så varför går du hit?
– Därför att jag vill ha sex. Vi gifter oss om tre månader. Min flickvän är från Turkiet, som jag, och ganska pryd. Jag vill bara ha lite roligt fram tills dess.

Deniz berättar att han jobbat i en mataffär till elva på kvällen. Sedan gick han hit.

– Det är dyrt, så jag har bara råd att gå hit någon gång i månaden.

Kommer du att fortsätta att besöka bordeller när ni har gift er?
– Varför skulle jag det? Då kan jag ju ha sex gratis.

Är du inte rädd för att kvinnorna du har sex med utnyttjas, att de är offer för trafficking?
– Jag går aldrig till gatuprostituerade. Här är flickorna rena och glada. Vad är problemet?

i möter Huschke Mau en annan dag, på ett kafé inne på järnvägsstationen i en annan tysk stad. Vi skriver inte vilken. Det skulle kunna rasera det nya liv hon lyckats kämpa sig till under sitt andra namn.

Eller – som 34-åringen själv uttrycker det:

– Ingen litar på en gammal hora.

Huschke Mau rymde hemifrån som sjuttonåring. Prostitutionen blev ett sätt att betala studierna. Men när hon ville lämna allt bakom sig fanns ingen hjälp att få, säger hon.

Återfallen blev många. Först för sex år sedan blev hon fri.

Blicken är stark och skör på samma gång. Hon liknar ett brottsoffer redo att vittna i rätten.

– Jag känner mig som en överlevare, säger Huschke Mau.

Den ljusa, nästan försynta rösten återspeglar inte vreden inom henne. Huschke Mau är rasande på ett land, där prostitutionskvarteren visas upp som turistattraktioner för besökare och där en hallick får utvärdera bordeller i reality-tv.

På myndigheter, som skyddar bordellägarnas rätt att tjäna pengar, men som kräver psykologintyg av den kvinna som säger att hon inte längre orkar ligga med män mot betalning. Det sista, säger hon, hände henne själv på arbetsförmedlingen.

– De förstod inte att prostitution inte är något vanligt jobb. Jag känner inte till en enda kvinna som inte har skadats. Som inte lider av posttraumatisk stress, ångest, depression, panikattacker eller sömnproblem, säger Huschke Mau.

Vi har mött kvinnor som säger att jobbet är okej. Ljuger de?
– Nej, men…

Huschke Mau är tyst en stund.

– De berättar inte hela historien … för att det inte är möjligt. Den som är sårbar går under. Det finns bara ett sätt att klara av det här jobbet och det är att bli en annan person. Att ta sig ett annat namn och skilja sin själ från sin kropp.

Hur gör man det?
– Många har utsatts för övergrepp som barn. Då kan de det redan. Andra använder alkohol eller droger.

Själv menar Huschke Mau att hon överlevde tack vare sin katt.

– Om jag inte haft någon hemma som behövde mig hade jag varit död i dag.

Huschke Mau deltar ibland i debatter om prostitution. Hennes åsikt, att männen ska kriminaliseras som i Sverige, anses extrem och har lett till att hon har fått ta emot hot.

– Bordellobbyn är så stark och jag vill ju ta deras pengar. Men jag är van. Jag fick dödshot av min hallick när jag lämnade honom också, säger hon.

Att jobba på bordell kan vara säkrare än att gå på gatan. Men kvinnorna skadas ändå, menar Huschke Mau.

– Den nya lagstiftningen kräver att kvinnorna registrerar sig och går på hälsokontroll. Varför kräver man inte samma sak av männen?

Hon talar om en bristande självkänsla som stannat kvar, efter tiden som prostituerad. Hur hon fortfarande förföljs av en märklig känsla av overklighet. Den säger åt henne att hon inte tillhör resten av mänskligheten, att hon knappt ens är människa.

Så djupt sitter ärret i Huschke Maus själ.

lockan är snart ett på natten. Vicky kommer ut ur duschen och ber Aurel att kolla i sin telefon när sista pendeltåget går hem till hennes och dotterns lilla lägenhet tre mil utanför Berlin.

– Om arton minuter? Herregud.

Hon rafsar ihop sina saker, kränger på sig jeansen och jackan och rusar ut genom dörren med sin ”No AfD”-skylt med ett snabbt:

– Hej då!

Aurel Marx tränger tillbaka en gäspning. Också han längtar hem, till den privata trädgården i villakvarteret.

– Jag ser fåglarna och träden och tänker allt det här fanns före mig och att det också kommer att finnas kvar efter mig. Det ger mig perspektiv. Jag är inte viktig. Allt som räknas är vilket avtryck jag gör, säger han.

Aurel Marx har ägnat sitt liv åt att sätta just avtryck. Efter en stunds övertalning tar han fram bilderna på skärmen. Det är tjocka, vågiga bokstäver. Starka färger och fantasifulla former. Tåg över hela Europa som han har fyllt med graffiti.

Han värjer sig. Vill helst inte blanda ihop det gamla med det nya. Säger att han målar sällan nuförtiden. Bara någon enstaka gång fylls han av lust och följer med de betydligt yngre killarna ut.

– Ända sedan jag var 14 år har jag varit livrädd för att växa upp. Jag har bara gjort det jag tycker är kul. Har kramat min frihet. Men nu börjar jag förändras. Jag har upptäckt att jag kan känna en otrolig glädje i mitt arbete. Det finns en frihet i att bära en Rolex på armen. Att köra en BMW M6.

Jag blickar bort mot väntrummet, där Alexa mödosamt lägger på ännu ett lager smink.

Och kvinnorna som jobbar här, frågar jag. Hur ska de få samma frihet som du?

Aurel är tyst en lång stund.

– De har det ju redan. De kan åka hem till Rumänien och Bulgarien och leva som kungar.

Någon gång under det närmaste året tänker Aurel Marx ändå, på sätt och vis, föra ihop sina båda världar. Han har redan varit i kontakt med två gallerister och har upplägget klart för sig: världens första konstutställning inne på en bordell.

Den ska vara öppen för allmänheten fem timmar under vernissage och fem timmar i samband med stängning.

– Däremellan måste man köpa sex för att få se konsten.

Det svåra är att hitta rätt konstnär.

– Det får absolut inte vara något erotiskt. Det vore så förutsägbart. Totally boring.

Han avbryter sig. Något händer inne i väntrummet. Kvinnornas fnissande går över i höga, nästan hysteriska, skratt. Aurel Marx vänder sig till Alexa.

– Vad var det där? Vad är det som är så roligt?

– Inget.

Ungerskan tittar ner i telefonen. Och allt är tyst igen.

Vi står ute på gatan, framför Aurel Marx parkerade miljonbil. Sexton år har gått sedan prostitutionen legaliserades i Tyskland. Den organiserade brottsligheten, människohandeln, kvinnornas stigma – inget har försvunnit.

– Man får ge det fem år. Om vi får ordning på prostitutionen under den tiden kommer friheten att bestå, säger Aurel Marx.

Och om inte?
– Då kommer politikerna inte ha något val. Då blir det den nordiska modellen i Tyskland också.

Själv kommer han att fortsätta att sälja sina affärslösningar till bordellägare. Träffa politiker och bygga nätverk. Jobba så hårt han kan, dag och natt för att hans dröm ska bli sann.

Ytterst handlar hipsterbordellen, liksom allt annat han gör, om en enda sak.

Normalisering.

Den dag då det är fullständigt normalt att köpa sex har Aurel Marx vunnit. Det är den dagen Huschke Mau och de andra prostitutionsmotståndarna fruktar mest.

Det pyser till när Nikki öppnar ännu en Coca-cola-burk. Hon hoppas fortfarande på en fjärde kund. Fast om han inte kommer snart ger hon upp. Går ut genom dörren med ”No AfD”-skylten.

Några timmar med sitt riktiga namn, i sin egen säng – innan allt börjar om igen.

TEXT: Staffan Lindberg FOTO: Andreas Bardell